karinemigrerar.blogg.se

Minns ni tävlingen om vilket skivomslag det var som hade inspirerat en av mina bilder på väg till jobbet? Det var i alla fall min kära kusin Håkan som vann - rätt svar var baksidan på Abbey road Håkan ville nu hämta ut sitt pris, en drink på Les Trois Rois, och han och Kristina kom och hälsade på sista helgen i november. Det var jättetrevligt att visa dem Basel, fast de pratade mest hela tiden om hur det var i Bryssel när de bodde där ett par år. Som tur var hade Tord och jag nyligen varit i Bryssel och vi förstod vad de menade för det finns många likheter. Båda börjar på B (Tords inlägg), har spårvagnar, är rätt små gemytliga städer men med mycket kultur, har en internationell prägel och ligger centralt i Europa. Vi gick runt i stan, åt Flammkuchen till lunch, shoppade på Peter Hahn (Kristina och jag köpte likadana rosa jumperset) och åt middag hemma i lägenheten på lördagskvällen. Håkan besökte två stämpelaffärer innan han slog till och beställde ett sigill (Håkan, jag har hämtat det nu). På söndagen tog vi 6:an till Fondation Beyeler och tittade på konstutställningar. De stannade ända till måndagen och hann med ett besök och lunch på Novartis Campus där jag jobbar. Mycket trevlig helg! .

Jag är så glad att pappa och Aina kunde ta sig ända hit till Basel från Västernäs denna blåsiga fredag i Sverige inför 2:a advent. Åk inte till Arlanda, stanna hemma! - ekade rubrikerna på Aftonbladets nättidning. Ni som känner pappa vet att han inte är den som backar, vare sig på grund av allvarlig sjukdom, hemskt olycksfall eller förskräckligt väder, så han åkte i alla fall. Och de kom fram till slut, ett par timmar försenat bara, och hade med sig en jättefin liten duk som Aina knypplat. Basel bjöd på soligt och fint vinterväder, nästan vindstilla och ca fem plusgrader. På lördagen gick vi till julmarknaden, tittade runt bland stånden och drack gluhwein: Till lunch blev det raclette och öl i ett tält och på kvällen gick vi ut på restaurant Safran. På söndagen föreslog jag en massa museer - anatomiskt kanske? Nej, pappa frågade om det inte fanns ett Zoo istället. Jodå, Basel är faktiskt känt för sitt Zoo, och det var verkligen sevärt. Fin natur och en mängd olika djur att titta på, alltifrån boskapsdjur till vilda djur från världens alla hörn. Jag tyckte snöleoparderna var finast. Vi åkte sedan till mitt jobb och till min förvåning blev jag hälsad med "Guten Tag Frau Svedberg" när vi kom fram till vakten. Det är ju ca 6000 anställda på detta Campus, men varför skulle de inte känna igen mig? Pappa och Aina stannade till måndagen för att flyga hem igen i betydligt lugnare väder. Ja, det blev en mycket lyckad och bra helg på många sätt och vis. Återigen, jag är så glad att de ville och kunde komma hit! .

Det är väldigt bra att ha ett jobb. Man försörjer sig, får arbetskamrater, har arbetsuppgifter och förhoppningsvis också intressanta problem att lösa och man bidrar till någon samhällsnytta. Det hjälper en att hålla igång hjärnan och kroppen och det ger en slags mening i livet. Jag har allt detta, levererar resultat och får kvitto på detta i form av lön varje månad. Men det räcker inte. Det är väldigt bra att ha någonstans att bo. Jag, och Tord när han är här, bor i en fin lägenhet, det är varmt, det finns plats (för mina kläder), det är tyst (det är ju Schweiz) så man kan sova gott, det är nära till allt (utom Sverige) och det finns internet. Men det räcker inte. Det är väldigt bra att ha vänner och bekanta. Några att umgås och prata med, uppleva saker eller träna tillsammans med. Jag har träffat många nya människor och det är jätteroligt och spännande att höra om olika livsöden. Jag tränar regelbundet med danskan Inge och har börjat spela bridge på en klubb med Margareta. Idag var jag på svenska klubbens jullunch och det var hur trevligt som helst. Men det räcker inte. Det är väldigt bra att ha ett socialt sammanhang. I Sverige var det självklart, men här är det något jag måste bygga upp. Igår sjöng jag i kören på adventsgudstjänst i svenska kyrkan. Det var fint och stämningsfullt och prästen Tommy höll en tankvärd predikan om hur viktigt det är att visa och repetera att man bryr sig om och älskar sina medmänniskor. Jag tillhör inte kyrkan men kände ändå för första gången ett socialt sammanhang och en mening med att vara i Basel förutom jobbet. Det räcker nästan. Sökandet efter livets mening fortsätter. Jag kanske skulle ha åkt till Indien och lärt mig yoga istället för att göra karriär i läkemedelsindustrin?