karinemigrerar.blogg.se

Det är väldigt bra att ha ett jobb. Man försörjer sig, får arbetskamrater, har arbetsuppgifter och förhoppningsvis också intressanta problem att lösa och man bidrar till någon samhällsnytta. Det hjälper en att hålla igång hjärnan och kroppen och det ger en slags mening i livet. Jag har allt detta, levererar resultat och får kvitto på detta i form av lön varje månad. Men det räcker inte. Det är väldigt bra att ha någonstans att bo. Jag, och Tord när han är här, bor i en fin lägenhet, det är varmt, det finns plats (för mina kläder), det är tyst (det är ju Schweiz) så man kan sova gott, det är nära till allt (utom Sverige) och det finns internet. Men det räcker inte. Det är väldigt bra att ha vänner och bekanta. Några att umgås och prata med, uppleva saker eller träna tillsammans med. Jag har träffat många nya människor och det är jätteroligt och spännande att höra om olika livsöden. Jag tränar regelbundet med danskan Inge och har börjat spela bridge på en klubb med Margareta. Idag var jag på svenska klubbens jullunch och det var hur trevligt som helst. Men det räcker inte. Det är väldigt bra att ha ett socialt sammanhang. I Sverige var det självklart, men här är det något jag måste bygga upp. Igår sjöng jag i kören på adventsgudstjänst i svenska kyrkan. Det var fint och stämningsfullt och prästen Tommy höll en tankvärd predikan om hur viktigt det är att visa och repetera att man bryr sig om och älskar sina medmänniskor. Jag tillhör inte kyrkan men kände ändå för första gången ett socialt sammanhang och en mening med att vara i Basel förutom jobbet. Det räcker nästan. Sökandet efter livets mening fortsätter. Jag kanske skulle ha åkt till Indien och lärt mig yoga istället för att göra karriär i läkemedelsindustrin?