karinemigrerar.blogg.se

Jag avslutade förra bloggen med att livet var tillbaka och jag såg fram emot en lugnare och hållbar tillvaro här i Basel. Jodå, jag har nu 13 extra semesterdagar som jag använder när jag flyger hem till Sverige och jag har tränat 2-3 dagar i veckan och börjat komma i form. För en månad sedan kom dock ett bakslag. Jag hade varit i Sverige och tagit hand om mina kära barnbarn en helg. De var lite förkylda men inte värre än att de kunde sova över hos oss och vi hade det jättetrevligt. Tillbaka i Basel kände jag mig lite hängig ett tag men sedan fick jag plötsligt hög feber med frossa, huvudvärk och hosta. Jag stannade hemma från jobbet en dag men sedan skulle jag ju till Zermatt en långhelg för att spela bridge och åka skidor. Äsch tänkte jag, det går nog över, så jag tog febernedsättande, packade kläder och skidutrustning, tog taxi till tågstationen och gav mig iväg. Det var mycket dumt. Inte orkade jag någonting – jag låg däckad på hotellrummet på dagarna och kämpade så gott jag kunde med att spela bridge på kvällarna. Det gick inget vidare. Efter Zermatt-resan gick jag direkt till läkaren som konstaterade att jag hade dubbelsidig lunginflammation! Jag fick antibiotika och två veckors sjukskrivning. Aldrig i mitt liv har jag mått så dåligt eller känt mig så svag. Det här klarar jag inte själv insåg jag och bad om hjälp från Sibylle, en kollega. Hon var snäll och kom med mat till mig redan samma kväll. Hon fick dock en chock när hon såg mig (efteråt sade hon att jag såg ut som ett spöke) och hon kontaktade ytterligare en kollega, Eva, för stöd. Eva har ett koncept hon kallar ”sick buddies” och hon föreslog att vi skulle vara det. En sådan kompis rycker in och kommer med mat, skvallertidningar, håller en sällskap eller vad man nu behöver. Strålande – man behöver inte dra sig för att be om hjälp. Hon var urbussig och stannade till och med och lagade maten som vi åt tillsammans! Ines 1 1/2 år var snäll och skickade blommor med krya-på-dig-hälsningar. Tord kom också en extra helg och tog hand om mig. Efter sammanlagt tre veckors frånvaro började jag jobba igen. I början åkte jag spårvagn men en kväll skulle jag spela bridge lite utanför stadskärnan och då tog jag el-cykeln, det är inte så ansträngande. Cyklandet gick bra, men när jag var framme såg jag att väskan jag hade satt på pakethållaren var borta, stulen! Åh nej – orkar inte med detta också! En av bridgekvinnornas man hjälpte mig och skjutsade mig till polisen för att anmäla det hela. En mycket noggrann polistjänsteman ville veta ALLT jag hade i väskan och alla detaljer. Vad är det för färg på ditt museums-pass? Vad är det för märke på dina regnbyxor? Vad kostade din plånbok? Vilka valörer var det på sedlarna? Vad jag INTE hade i väskan var mina nycklar. Min kloka mamma har lärt mig att alltid ha nycklar och väska separat. Om man blir bestulen ska tjuvarna i alla fall inte kunna öppna upp hemmet och ta resten av ens saker. Det hela tog sin tid och efter ett par timmar cyklade jag hem och tyckte synd om mig själv. Döm om min förvåning när jag då ser ett par – med min väska- utanför portuppgången! - Är det din? - Ja! - Vi såg den på gatan, öppnade den och när vi såg att det var en massa mediciner så tänkte vi att personen vill nog gärna ha tillbaka sina saker snabbt så då åkte vi hit. Adressen stod på uppehållstillståndet. -Tack snälla! Allt var kvar i väskan utom mobiltelefoner och kontanter, men det kan ersättas. Det jag dock är allra mest glad över, är att det finns hjälpsamma och omtänksamma människor, kända och okända, som ställer upp när man som mest behöver dem.