karinemigrerar.blogg.se

Jag berättade inte för mina barn om att jag hade en hemlig regel. Vad de än frågade mig om att göra tillsammans, så skulle jag svara ja om det inte var helt omöjligt ekonomiskt eller tidsmässigt. Det är ju så roligt att de vill umgås och jag ville inte att de någonsin skulle tro att jag inte ville det samma. Fast det var lite svettigt en gång för många år sedan när Frida ringde (jag var på tjänsteresa i Norge) och föreslog att vi skulle åka till alperna på sportlovet och åka skidor. Det gick faktiskt inte det året, men nu är jag glad att kunna kompensera med långhelger i skidorter som Zermatt, Engelberg eller Grindelwald. Jag har anammat samma regel här i Schweiz. T ex frågade en kollega om jag ville komma och fira hans födelsedag en söndag klockan 10:00. Konstig tid tyckte jag, men tackade ja. Tord och jag tog spårvagn till tyska gränsen (Britta, Mia, Per och Emme – ni vet var det är!) och promenerade sista biten. Det visade sig vara brunch och där var många trevliga människor. En kvinna frågade om jag ville komma på en träff i Lörrach för tyska ingenjörskor. Ja tack svarade jag så klart! Jag bävade lite inför mötet men det var roligt och jag klarade tyskan hyfsat bra. Jag fick med mig tidningen Die Ingenieurin, Magazin für Frauen in technischen Berufen. Lite väl svår att läsa måste jag erkänna men kul att se bilder på broar, spårvägar, robotar, raketer och intressanta byggnader. I torsdags frågade en körmedlem om jag ville följa med på konsert i Rheinfelden på lördagen. Ja, gärna! Mélanie Adami / sopran, Åsa Dornbuch / mezzosopran och Rahel Sohn / piano framförde ”Reflexion, klingende Dagebücher” med musik av bl a Camille Saint-Saëns och Cécile Chaminade. (Concert in Rheinfelden) Det var underbart vackert och rogivande. ”Musik ist das Geräusch, das denkt”, Victor Hugo. Inge hade frågat om jag ville följa med till Polen och köpa skor. Jag köper ju inte kläder eller skor, men visst kunde jag hänga på som smakråd. Se bilder nedan från resan i februarin till Krakow, en fin gammal stad med mycket historia. Jag rekommenderar dock att besöka staden på våren eller sommaren istället. Old town i Krakow. Getta square, monument från förintelsen under andra världskriget. Mariakyrkans altare Konserthuset. Fabriken från filmen Schindler´s list. Vi sprang dit från hotellet. Ni vet att jag älskar choklad men vad ni kanske inte vet är att ljus choklad är nyttigt och rekommenderas för att minska benskörhet! I alla fall i Schweiz. Var annars skulle de fråga om chokladintag som en del i utredning av motions- och kostvanor? Hur som helst blev jag positivt överraskad av det rådet när jag var på kontroll av min bentäthet. Så nu kan jag med gott samvete tack ja till mig själv när jag undrar om jag får ta en till bit ljus choklad med hela brända mandlar från Läderach. Visst är det en bra regel? Men snälla, berätta inte för någon. Summary in English: I never told my children that I had a rule not to say no if they asked to do something together with me unless it was absolutely impossible from a cost or time ponit of view. I apply the same rule in Switzerland. I have enjoyed birthday party, meeting with German female engineers, visited Krakow and said yes to myself when I propose to eat some Läderach milk chocolate (good for the bones with calcium). Isn´t it a good rule? But please don´t tell anyone...