karinemigrerar.blogg.se

Bridge betyder som bekant bro och i kortspelet bridge bygger man en bro till sin partner då man försöker hitta ett kontrakt tillsammans som man kan spela hem. Det är en massa regler och under den så kallade budgivningen säger man ofta något som betyder något helt annat. Det gäller alltså att kunna (och komma ihåg) reglerna men också att förstå varandra. En del är försiktiga, håller sig strikt till reglerna och är nöjda om budet var korrekt fast de inte fick så många poäng. Andra gillar att chansa och försöker t ex att få slam (ta alla tretton stick) utan att ha tillräckligt bra kort, För mig är bridge ett sätt att bygga en bro till Schweiz och livet här nere. Det är jättetrevligt att på måndagarna cykla till bridgeklubben och spela ett par timmar. Jag kommer dock ofta direkt från jobbet, cyklar så fort jag kan för att inte komma försent (vilket är tabu) och är framme med någon minut tillgodo, svettig och stressad. De flesta andra damer verkar bättre förberedda, snyggt klädda med väl lackerade naglar och fina i håret. Alla hälsar artigt på varandra och så är spelet igång. Jag brukar varva ner rätt snabbt och sedan är jag fokuserad. Det är lika spännande varje gång att se vad man har fått för kort och om man kan hitta ett bra bud eller lyckas med ett smart försvarsspel. När det går bra så känns det såklart roligt. Men när man klantar sig så gör man ju det inför öppen ridå vilket känns rätt pinsamt. Jag får kämpa lite med mig själv i de situationerna och försöka lära mig av misstagen istället för att gräma mig. En del skyller på sin partner, men det händer ändå rätt sällan. Det blir ibland paus i spelandet och tid för lite småprat. En gång frågade en av damerna ”Hur gör ni rent era juveler?” Jag lyssnade andäktigt, hade aldrig föreställt mig att det kunde vara ett problem. Annars pratar vi om vardagliga saker och de jag lärt känna är väldigt lättsamma, trevliga och roliga. Förra helgen åkte vi åtta stycken från klubben för att tävla i Unterbäch, en alpby i södra Schweiz, från fredag till söndag. Den byn var först med att ge kvinnor lokal rösträtt, men det var ändå inte förrän 1957! Generell kvinnlig rösträtt infördes i Schweiz först 1971. Gott frukostbröd serverades på söndagen, det heter Zopf på tyska och betyder fläta. Till lunch åt jag en stabbig men jättegod rätt med stekt bröd, ost, ägg och skinka. Vi spelade och spelade och det gick lite upp och ner resultatmässigt . Sista dagen gick det bäst och vi fick 56% vilket vi var nöjda med. Det hela var kul och framförallt var det roligt att lära känna varandra lite bättre. Tack vare bridgen. Senaste helgen var Kristin på besök i Basel. Det var jättemysigt! Vi gick på julmarknaden, handlade julklappar, åkte linfärja, besökte Tingelymuseet och så följde hon med när jag sjöng med kören på svenska kyrkans julgudstjänst. Efteråt var det samvaro med glögg och pepparkakor och prästen passade på att sälja svensk julmust som blivit över från julbasaren. De gick åt. Ett rart exempel tycker jag på att svenska traditioner och varor är efterlängtade när man bor utomlands. För att knyta an till temat på denna blogg så är sång och musik ju också ett sätt att bygga bro mellan människor. Det är därför jag gillar bridge, som är mer än bara bridge. PS. Jag lämnade in mina ringar och örhängen till en juvelerare i Stockholm i julas för rengöring i ultraljudsbad. Det blev mycket fint. Tack bridgevänner för tipset!

Det är andra advent och jag betraktar de levande ljusen medan jag njuter av dagens lucka, en kolaklubba. Frida och Kristin gav mig den goda julkalendern, mycket uppskattat! Jag tänker på helgen som varit väldigt lugn och behaglig. Tord var här i Basel och vi gjorde just ingenting. Jo, förutom att vi gick på julmarknaden förstås och köpte årets glühwhein-muggar. Tord och jag pratade bl.a. om året som snart har gått och om vi tycker att vi ses tillräckligt mycket. Det fungerar bra i veckorna konstaterade vi båda. Då är det ändå fullt upp med arbete och aktiviteter. Det är dock lite trist när vi inte kan ses en helg, och särskilt tungt om det händer två gånger under en månad. Hade skattereglerna varit annorlunda hade jag kunnat åka hem till Sverige oftare, men nu är det som det är och vi tycker ändå att vi har ett väldigt bra liv. Jag ringde till skatteverket en gång och frågade hur länge 72-dagars regeln (så många dagar jag kan vara i Sverige per år utan att betala svensk skatt) gäller. De svarade för alltid, eller så länge jag har fastighet i Sverige eller så länge vi är gifta. Jaha, för alltid hoppas jag på då. Jag sitter också och tänker på att det har varit väldigt trevligt med alla besök, och att vänner och släktingar kommer tillbaka! Senast var Perren och Emme här för andra gången. På lördagen gick vi omkring i Basel och handlade lite mat och choklad och Emme hittade en snygg väska från Longchamp. Den var faktisk något billigare här än i Sverige och dessutom kunde hon handla den tax free. På söndagen åkte vi till Rheinfelden och till det saltvatten-spa som finns där, Sole Uno. Det var härligt med alla olika typer av bastu, finsk, rysk, turkisk och med alla bassänger, inomhus och utomhus. Vi avslutade dagen med en god lunchmiddag på en italiensk restaurang i Tyskland, den låg tvärs över bron bara. Gunnar och Irene var här första helgen i november, också för andra gången och då blev det plötsligt 25 grader varmt och vi satt ute och fikade! Förra helgen var jag i Sverige och träffade Frida med familj, dekorerade pepparkakor hemma hos moster Nan och besökte pappa och Aina på Västernäs tillsammans med mina syskon.