karinemigrerar.blogg.se

Det har varit mycket att göra på jobbet under mars månad och sista veckan var extremt intensiv. Jag var tvungen att jobba sent varje kväll och kulmen var i fredags när jag fick ägna hela dagen och kvällen åt att reda upp saker som inte gått som planerat. Det blev en ofrivillig snabblektion i att hantera arga kunder, vara kreativ och samtidigt behålla fokus under stark stress, hitta rätta personer att nå en lösning med samt att kontinuerligt kommunicera status till berörda personer. Jag insåg att det allra viktigaste var just att kommunicera rätt sak i rätt tid, faktabaserat och utan känslomässiga värderingar. Jag får se nästa vecka om det lyckades. Stackars Tord som kom till Basel fick sitta och vänta på mig på en restaurant. Han beställde klokt nog pizza innan köket stängde så jag fick något i mig den dagen. Annars har det varit roligt med en tjänsteresa till Japan. Här är bilder på en specialitet från Osaka, en slag pannkaksröra med ost, skaldjur och grönsaker som de tillagade vid bordet: Direkt efter resan åkte jag till Zermatt med Frida och Kristin. Vi fick tre härliga dagar och särskilt måndagen var helt fantastisk med stålande sol, välpistade backar, svag vind och underbar skidåkning på glaciärer. En dag var det ultraskidtävling och deltagarna kämpade sig uppför berget påhejade av schweiziska lurspelare Min förmåga har nått oanade höjder efter all träning och lektioner. Döttrarna var glada att slippa vänta på mig och jag längtar redan nu till nästa skidsäsong. Efter den jobbiga fredagen fick Tord och jag till slut en lugn och skön helg. På lördagen besökte vi två kemistvänner som bor i Olten sedan 20 år, Ulrika och Zoltan. I Olten finns det bl.a. en fin gammal övertäckt bro och en ölpub tillika skytteklubb: Slutet gott, allting gott.

Fasnacht är förbi och man (eller ”en” för att vara könsneutral) kan börja längta efter våren. Jag har sett krokus ett tag och idag såg jag en stork på en äng när jag var ute och joggade. Fast storkar kanske alltid är här- någon som vet? Hur som helst har jag börjat ett träningsprogram för Göteborgsvarvet – och det är i alla fall ett vårtecken. I lördags följde Tord med till stallet där jag rider. Han tog en promenad i de vackra omgivningarna i Jurabergen tillhörande Alsace och såg bl a örnar flyga över manegen. Jag märkte inte dem, jag hade fullt sjå med att få min häst att trava lite fortare över bommarna och hoppa över ett litet hinder. Plötsligt blev en annan häst rädd för något och fick med sig de andra hästarna att vilt galoppera omkring. Jag är glad att jag hade köpt en ny säkerhetsväst och hjälm (och att jag hade dem på mig) för plötsligt låg jag på backen. Tord slapp se detta spektakel som tur var … men det gick bra, jag fick bara lite ont i huvudet efteråt. Jag vet egentligen inte varför jag håller på med ridningen. Innan varje lektion eller uteritt är jag alltid lite nervös och undrar hur det ska gå. Men så efter ett tag kommer jag in i det, glömmer allt annat och blir väldigt nöjd de gånger samspelet med hästen fungerar. Efter lektionen känner jag mig ofta väldigt uppåt. Ja, även när jag hade trillat, det skrämde mig inte. Min dröm är att någon gång i livet ha en egen häst. Kanske det inte är försent? Kanske kan jag köpa en i Frankrike och ta hem till Sverige när äventyret i Schweiz är över? Ska du rida hem den undrade Tord. Ja ja, jag drömmer, men helt omöjligt är det inte. Eller rider jag/åker slalom i svarta backar/springer längre och längre lopp/ emigrerar för att jag får en kick av att göra saker som är lite farliga, svåra och okända – definitivt utanför min komfortzon? Min pappa kanske kan svara på det?