Vårtecken och behov av äventyr
Fasnacht är förbi och man (eller ”en” för att vara könsneutral) kan börja längta efter våren. Jag har sett krokus ett tag och idag såg jag en stork på en äng när jag var ute och joggade. Fast storkar kanske alltid är här- någon som vet? Hur som helst har jag börjat ett träningsprogram för Göteborgsvarvet – och det är i alla fall ett vårtecken.
I lördags följde Tord med till stallet där jag rider. Han tog en promenad i de vackra omgivningarna i Jurabergen tillhörande Alsace och såg bl a örnar flyga över manegen. Jag märkte inte dem, jag hade fullt sjå med att få min häst att trava lite fortare över bommarna och hoppa över ett litet hinder. Plötsligt blev en annan häst rädd för något och fick med sig de andra hästarna att vilt galoppera omkring. Jag är glad att jag hade köpt en ny säkerhetsväst och hjälm (och att jag hade dem på mig) för plötsligt låg jag på backen. Tord slapp se detta spektakel som tur var … men det gick bra, jag fick bara lite ont i huvudet efteråt.
Jag vet egentligen inte varför jag håller på med ridningen. Innan varje lektion eller uteritt är jag alltid lite nervös och undrar hur det ska gå. Men så efter ett tag kommer jag in i det, glömmer allt annat och blir väldigt nöjd de gånger samspelet med hästen fungerar. Efter lektionen känner jag mig ofta väldigt uppåt. Ja, även när jag hade trillat, det skrämde mig inte. Min dröm är att någon gång i livet ha en egen häst. Kanske det inte är försent? Kanske kan jag köpa en i Frankrike och ta hem till Sverige när äventyret i Schweiz är över? Ska du rida hem den undrade Tord. Ja ja, jag drömmer, men helt omöjligt är det inte.
Eller rider jag/åker slalom i svarta backar/springer längre och längre lopp/ emigrerar för att jag får en kick av att göra saker som är lite farliga, svåra och okända – definitivt utanför min komfortzon? Min pappa kanske kan svara på det?
