Förändringskurvan
Nu har jag varit här i Basel i 8 veckor vilket känns som 8 månader för det har hänt så mycket. Ikväll åt jag middag med en annan Karin som också flyttat hit och vi pratade om vilket stort steg vi faktiskt tagit och att det är en stor förändring att möta.
I början var det klassiska förnekandet, det kändes overkligt och som att vara i ett dataspel. Jag köpte ingen mat som tydde på att jag skulle vara här någon längre tid, dvs inga kryddor, mjöl eller något man behöver för några mer avancerade rätter eller för framtida bruk. Höjden av kokkonst var att steka ett ägg och skära lite tomat och paprika. Jag gjorde just ingenting på vardagkvällar heller, varför skapa kontaktnät när man inte bor här? På jobbet "lekte" jag att jag var på konferens och lägenheten var bara en övernattnngslägenhet. Mitt riktiga liv var hemma i Sverige.
Sedan var jag i förvirring, tyckte det var rörigt på jobbet, fattade inte hur man köpte biljetter, hur välja internetleverantör, hemförsäkringsalternativ, allt var jobbigt att ta ställning till och jag gjorde massa fel och kände mig dum. Blanketter att fylla i både på jobbet privat gjorde mig tokig. Jag blev förkyld i denna veva och visste inte vad som gäller för sjukfrånvaro eller vart man vänder sig om man skulle bli riktigt sjuk. Så jag jobbade på som vanligt istället.
Nästa stadium var en känsla av sorgsenhet. Jag längatde tillbaka, inte till Sverige så mycket, mer till det gamla trygga livet som var när man känner alla och känner sig säker både på jobb och privat. Att vara någon med en tydlig identitet. Här i Basel kände jag att jag var nobody som ny på jobbet, och nobody i den sterila lägenheten, Då gäller det att ha en väldigt stark självkänsla tror jag för att vara somebody ändå.
Jag tror och hoppas att "bottom is nådd" i min förändringskurva. Sedan jag fick den permanenta lägenheten känns det mycket bättre, på något sätt förstår jag nu att jag ska bo här. Det har också varit jättehärligt att åka hem till Sverige några helger och förstå att allt finns kvar där. Såklart jätteroligt när min man och barn är här, vi delar upplevelsen. Jag har också hela tiden varit medveten om att det är en stress att gå igenom en förandring, även om den är positiv. Att möta motståndet istället för att tro att det är fel beslut har varit min ledstjärna.
Så det har vänt. nu är jag i acceptansfas.
